Tacksamheten

sänd bidrag till:
janpeterottosson@gmail.com



Denna dag

När jag vaknar på morgonen är det inte "bara en dag till i livet" -- eller hur?

Det är den enda dagen du får ! Idag är denna dag den enda du får ! En gåva, du vet inte varifrån, helt gratis, helt utan din medverkan. En present ! Kan vi vara annat än tacksamma?

Då jag tillbringade sommaren 1970 i Rom mötte jag bland andra en kartusianmunk i en kyrka. Han var glad och lättsam och ville berätta om kyrkan. Jag frågade efter en lång stunds samtal, vad som gjorde honom så lätt till sinnet. Han sa: jag tänker på döden många gånger om dagen.

Sen skrattade han och citerade några rader ur Benedikt av Nursias klosterregel som säger att vi ständigt ska ha döden inför våra ögon.

Jag tyckte det var en morbid attityd. Men många år senare insåg jag: Wow ! Denna dag kan vara den sista. Jag måste vara uppmärksam. Och när jag började med detta blev uppmärksamhet strax tacksamhet.

Om jag så inte gör något annat idag än kultiverar denna respons av tacksamhet, blir det en mycket bra dag. Detta blir en verklig glädje: att se denna dag som den första dagen jag lever och den sista dagen jag lever. Utan att inveckla mig i något speciellt -- om jag nu inte måste för jobbet eller något annat -- bara se dessa vakna timmar som unika gåvor just idag och aldrig mer, kan jag känna en inre lovsång av tacksamhet välla upp som ett levande vatten.

Att öppna sina ögon och bli lyckligt förvånad över att jag har ögon att öppna och se runt omkring med ! Vilken gåva ! Jag ser variationen av färger och former vart jag än vänder mina ögon. Otroligt.

Färgerna och formerna är här inför mig för ren njutning, ingenting annat. En barnslig och rik framställning av färger och former för just mig och för just den dag som idag är. Se himlen, molnen som rör sig och ständigt omformar sig. När jag sitter på sommarhusets veranda ut i sjön kan mina ögon inte få nog av att se skiftningarna på den blå himlen. Vilka variationer !

Eller om det regnar. Höra ljudet mot trädäcket, mot plåttaket, ner mot sjöns yta. Vilket skådespel ! Dessa oändliga variationer i ett regnväder. Denna unika dag har ett unikt väder. Jag hörde talas om en fransk målare som fastnat uppe i Lofoten för att få tillgång till de oändliga nyanserna i grått väder ! Det är så vi ska se väder ! För vår glädje denna första och sista dag, för vår kultivering av tacksamhet.

Verkligheten ändrar sig hela tiden. Men detta är inte något pessimistiskt som i vissa traditioner. Det är inte lidande. Det är oändlig förvåning, ständigt växande tacksamhet för att just jag just denna dag får njuta av växlingar och variationer. Gåvan är stor, den är mycket stor.

Eller om vi är i stan. Se på alla människor, deras ansikten. Spännande äventyr, kanske färgade av smärta, kanske av stor glädje, en berättelse bakom varje ansikte, gammalt och ungt. Människor ! En märklig samling varelser. Kan vi någonsin förstå berättelserna bakom alla ansikten? Alla har vi fått just den här dagen tillsammans. Kan vi alla vara tacksamma för våra liv? Vilken möjlighet !

Att vara tacksam för de stora äventyr människor gått genom, alla kulturer och civilisationer som uppstått, vuxit och försvunnit ! Vilka historier, vilka resor ! Just denna närvarande dag kan vi fyllas av tacksamhet för allt detta som skett och sker just nu. Vart är vi på väg? Det är en otrolig resa, värd uppmärksamhet och tacksamhet.

I vår sjöstuga har vi inte el eller rinnande vatten. Vi hämtar hinkar i sjön för att diska med. Vilken känsla att fånga upp vattnet i sjön, att hälla i baljor och kastruller på gasspisen. På ett zenkloster fick jag höra att all visdom finns att upptäcka när vi hugger ved och bär vatten ! Men lika otroligt är det att om vintern i stan kunna öppna en vattenkran och kallt drickbart vatten kommer ! Hur många miljoner i världen får aldrig vara med om detta? Och i kranen kan också varmt vatten komma ! Jag behöver inte värma på spisen ! Första månaden i stan fylls jag av tacksamhet varje gång jag öppnar kranen. Sedan blir man van, med det går att åter väcka tacksamheten.

Kan vi väcka denna tacksamhet inom oss kommer den att skänkas till andra, som inte kan undgå att känna den när du kommer i närheten. En hawiiansk kvinna som körde bussen runt ön Oahu sa alltid till mig: Count you blessings today ! Have you done that? Do it again and gain ! Och poängen är att vi kan dela detta med alla vi möter denna unika dag ! Det blir en gåva till alla andra. Gåvan kommer denna dag genom leendet, blicken, beröringen, själva närvaron av tacksamheten i oss. Låt oss leva sålunda !
 



Den primära gåvan


Innan vi gör någonting i livet har vi möjligheten att göra det. Möjligheten är en gåva till oss. När vi rätt tänker på detta blir vi tacksamma. Vilka vi än är på jorden och nästan i vilken situation som helst, fungerar detta: vi ser att vi lever, andas, kan göra något — och vi blir lyckliga i denna tacksamhet.

Alla religioner är till för att ge oss denna tacksamhet, för i den finns frälsningen, friden, lyckan, kärleken. Gud är själva denna gåva till oss minut för minut. Dessa andliga saker kommer till oss som gåvor när den Första gåvan ges till oss — att leva en minut till. Varje minut är möjligheten att göra något, tänka något, känna lycka. Det är inte den specifika handline eller tanken eller känslan utan själva det stora i själva möjligheten. Där finns friheten och gädjen.

Men religioner separerar också människor och blir falska vägar. En person som uppfattar den Första gåvan från Gud fylls av tacksamhet och inkluderar alla andra i sin glädje. Vi har nått religionens hjärta och låter inte ord eller doktriner separera oss längre. Vi når det som är gemensamt för alla människor: viljan att vara lycklig, glad, fri och kreativ.

Att praktisera tacksamheten är det enklaste och renaste vi kan göra. I den praktiken förenas alla människor.


Det vi alla har gemensamt

Det finns något, som David Steindl-Rast säger, som vi alla har gemensamt och som är den huvudsakliga källan till allt vi gör och allt vi står ut med ! Varenda människa har det, oavsett kultur, religion, status i samhället. Vi vill vara lyckliga.

På vilket sätt vi vill vara lyckliga varierar mellan olika människor, men grunden är själva intentionen. Den har vi tillsammans. På den går att bygga mycket om vi är försiktiga och ärliga.

De som vet på vilket sätt de vill vara lyckliga skaffar sig ofta det som behövs — och är ändå inte lyckliga. Något annat behövs för att ge lycka. Tacksamheten för det första vi får — livet en stund till. Vi vet aldrig när det tar slut här på jorden. Men vi är tacksamma för en stund till. Den tacksamheten ger lycka, det vi söker. Inte de många olika sätten — pengar, framgång, genombrott, ära, familj och kärlek. Alla dessa har människor fått men är ändå inte lyckliga.

Samtidigt finns människor som råkat illa ut på många sätt. Men en del av dem är lyckliga och tacksamma för det liv som finns tillgängligt för dem. Vi blir förvånade. Hur kan så drabbade människor ändå hålla ut och till och med vara lyckliga. Svaret är tacksamheten. Den, och endast den, ger lycka och möjlighet att göra det vi vill med relativ frihet.

Vad är då tacksamheten? Hur fungerar den?

Två ben måste tacksamheten stå på: att något är givet som ren gåva och att detta något är värdefullt för oss. Om det inte är värdefullt för oss, reagerar vi inte. Om det är värdefullt och vi själva har skapat det kommer kanske en viss tillfredsställelse men inte djup och lycklig tacksamhet. Om vi tjänat in det på något sätt, gjort oss förtjänta av det — samma sak. En viss förnöjdhet men inte den lycka vi längtar efter. Inte ens OS-medaljen ger oss verklig tacksamhet eller lycka, vilket många idrottsmän kan intyga. Detsamma gäller all världslig framgång. Som poeten Wallace Stevens skrev: “In my contentment I feel the need for an imperishable bliss.”

Gåvan måste vara oförtjänt och ren gåva, helt fri från vår insats eller vår rättighet att få något. Då uppstår äkta tacksamhet och med den följer lyckan, ja saligheten. I hjärtat uppstår denna tacksamhet och vi blir dubbelt tacksamma för att detta sker på ett så primärt och ursprungligt sätt.

Det märkliga med tacksamheten är att den inte begränsar sig till enstaka upplevelser. Den är inte bunden till att vara en isolerad erfarenhet. Som sådan skulle den vara svår att upprepa. Den kan inte reproduceras mekaniskt eller på beställning. Vi kan inte övertyga någon om den med argument som baserar sig på vissa reproducerbara erfarenheter. Den uppstår spontant när vi inser den primära gåva att få leva en minut till, en timme till, kanske något år till. Och detta blir så småningom att leva i tacksamheten. Vi kan faktiskt leva våra liv i denna tacksamhet, den rinner till som ett levande vatten från en levande källa. Alldeles förutan vår insats eller prestation. Ren nåd.



Praktisera det tacksamma livet

När vi upptäckt hur tacksamheten fungerar och smakat den lycka som kommer ur den, frågar vi oss kanske: hur kan jag göra detta till mitt liv? Min livspraktik?

Ett svar är att det inte går. Att inspirationen till hjärtat händer av sig själv ibland och vi kan inte forcera detta. Vi kan egentligen ingenting göra mer än vara vaksamma.

Det är ett bra svar. Men just vaksamheten eller uppmärksamheten på varje minut vi FÅR GRATIS av liv och möjlighet till tacksamhet är faktiskt möjlig att lägga högst upp på priolistan varje dag. Att rikta sin sinne dit går att göra och det visar sig att vi återfinner tacksamheten nästan varje gång vi riktar uppmärksamheten.

Som Catharina Broomé en gång sa i en morgonpredikan: det finns en gudomlig metod till lycka i tacksamheten. Hon menade att vi har fått gudagåvan fri vilja som vi kan vända till den tacksamhet som spontant uppstår då vi ser oss omkring.

Som ett barn som ska över gatan: Stanna ! Se ! Lyssna! Sen gå. 

Vi behöver stanna. Om vi ska upptäcka det viktigaste: den rena gåvan av denna stund, denna minut, denna timme, måste vi stanna till. Vi behöver inte sätta en meditationstimer på 30 minuter. Vi behöver bara stanna till så att vi ser stunden. Den heliga stunden, den primära gåvan som vi får om och om igen. Pärlan i åkern.

Egentligen är det möjligheten i stunden som gör att den gnistrar av lycka. Möjligheten ! Att göra vad vi vill, tänka vad vi vill, känna vad vi vill. En gång när jag var arton år gammal och satt med en god vän på ett kafé, skrev jag på servetten “Möjligheter” och höll upp framför kameran. Jag har bilden kvar. Vi var mycket lyckliga för vi såg en höst i Uppsala framför oss, en höst med möjligheter ! Senare skulle vi bli grymt besvikna på akademins människor. Men själva möjligheten var ytterst värdefull. Och den har fortsatt vara ytterst värdefull.

Möjligheten, tillfället, är så att säga gåvan inuti alla gåvor av liv och frihet. “Tillfället knackar endast en gång” är ett tänkespråk vi har. Det är faktiskt felaktigt. Varje nytt moment i tiden, varje ny stund, är ett tillfälle till. Tänker vi på hur vi ständigt får nya gåvostunder, ser vi betydelsen av “Jag ska ger er liv i överflöd !” som Yeshua sa vid ett tillfälle. Vi får möjligheter och tillfällen i överflöd — helt gratis.

Vi kan ta vara på tillfället eller vi missar det. Men det viktiga är att vi ständigt får nya möjligheter. Hur många religiösa grubblare missar dagar och år av sådana gåvor från Fadern och ägnar sig åt problematiska övningar? Var är friden? Var är glädjen? Nyckeln till lycka finns i våra egna händer — att ta vara på gåvan i denna skänta stund av liv. Att upptäcka tacksamheten.

Kanske någon tänker: det går inte att prata om tacksamhet när stunder av övervåld, misshandel och dödliga hot kommer till oss. Vi kan absolut inte vara tacksamma för en stor mängd saker som sker varje dag. Och det är så sant. Vi kan inte vara tacksamma när ett barn dör för oss i hjärncancer, eller när vår käraste är otrogen mot oss.

Men det är skillnad på att vara tacksam för en minut till att leva, en stund till att göra något och att vara tacksam för det som händer oss. Även när vi befinner oss i en fruktansvärd situation, kan vi ta vara på möjligheten att göra något av värde. När vi tänker efter visar sig de allra flesta stunderna vi får av liv, vara fulla av möjligheten till glädje och lycka, ja njutning. En överväldigande dominans av denna sorts stunder visar sig om vi lugnt tänker efter.

När vi ges svåra stunder har vi faktiskt alltid också fått gåvan av att välja en god respons på det hemska. Ofta lär vi oss något på denna respons, till exempel tålamod, ödmjukhet, medkänsla, uthållighet. Vägen till lycka är mer likt ett marathon än 100 m sprint ! Och när vi misslyckas, vilket vi ofta gör, skänker Livgivaren generöst nya tillfällen, nya stunder av möjligheter. Så rikt är livet om vi stannar upp och ser efter.



Stopptecken

Eftersom vi så sällan stannar upp i livet behöver vi skapa personliga stopptecken. Vi behöver hjälpa oss själva att stanna för att se vad som verkligen sker — och se hur vi får stund efter stund i ren nåd, tillfällen att göra något gott och värdefullt. Även om vi endast vilar i denna gåva av liv, behöver vi först stanna det sprinterlopp som de flesta av oss utför varje dag.

Vad kan sådana stopptecken vara. Själv har jag mina fotsteg när jag går med kaffekoppen ut ur köket till soffan. Jag noterar noga höger fot ner, vänster fot ner, höger fot ner, sitta ner med båda fötterna i golvet. Ibland kan jag gå runt i vår lilla lägenhet flera varv för att verkligen GÅ. Detsamma gör jag varje gång jag går ut med mina hundar. Eftersom folk gärna tror man är sjuk om jag går för sakta, tar jag varannnan eller var tredje nedsättning i marken och noterar höger fot, vänster fot, höger fot, står stilla, andas, står stilla, vänster fot. Ibland sjunger jag en melodi med samma funktion. Att stå, gå, sitta är fantastiska möjligheter till att stanna och se hur livet skänks gratis åt mig stund efter stund.

Broder Steindl-Rast har ett personligt stopptecken — vattenkranen ! Efter en vistelse i Afrika där vatten var svårt att hitta och transportera är själva fenomenet att drickbart vatten rinner ur en kran när man vrider på den, en fantastisk möjlighet till att stanna upp och se vad vi får i varje moment som ges till oss. Detsamma med att tända elektriska ljuset när man levt utan en längre tid. När vi om hösten lämnar vår sjöstuga utan ström och flyttar in i lägenheten för vintern, sker samma sak — någon håller varmt åt oss, det lyser i lampor åt oss, det finns varmvatten i kranarna !

Det gäller att finna stopptecknen i livet. Varje moment är dyrt i livet. “Tänk på stunden, så att du helgar den” säger en väggbård vi fått av min frus mor, salig i åminne. Hon var en person som kunde vara tacksam för varje levande dag hon fick. Vi har mycket att lära av de äldre.

När vi lyckas stanna upp kan vi använda alla sinnena för att uppskatta vad som skänks oss i stunden. Ljudet av fågelsång, lukten av sval luft där snö faller ner, lukten av jorden när den börjar synas på våren, ljudet av vinden i höstträden, synen av de färggranna löven som faller, synen av sjön isbrytning i april, hundarna som lyckligt genomsöker skogen nära stugan. Livet ger ett otroligt överflöd på möjligheter att se den primära gåvan av liv.

Hjärtats största möjlighet i stunden är dock att göra andra lyckliga, även i det lilla. För vår egen lycka hänger ihop med att andra i vår närhet blir lyckliga, i det lilla formatet eller större ibland. Att få leva en dag till betyder värdet av att kunna se andra lyckliga ännu en gång, ofta genom vårt eget tillvaratagande av tillfället.

Men återigen, det allra vanligaste i våra givna tillfällen är att vila och njuta av livet. Inte lika ofta kan vi hjälpa andra, tyvärr. Mång vill inte ta emot hjälp eller lycka. Mer sällan ges vi direkta svårigheter, men de finns där och kommer ibland. Det allra vanligaste, ska vi märka om vi börjar praktisera Stopp - Se - Gå ! är njutningen av livets heliga gåva.



Tacksamt liv - vad är det?

Att stanna, se och lyssna och ta emot. Ungefär som det stod i korsstygn på den kudde jag fick göra i syslöjden i vår lilla B-skola i barndomens by.

Göra detta och om igen under de vakna timmarna
blir att vara i kontakt med den stora Gåvan. Den är universell. En gång under en vistelse i Indien satt vi en grupp skrattande människor i färjebåten över Ganges. En var tibetansk munk, några australiensare, några kvinnliga bhaktas från Bengalen, en mager yogi i 80-årsåldern, en ung theravadamunk från Thailand och jag från Sverige. Vi var alla djup tacksamma för den klara svala morgonen i Laxmanhjula, med solen nyss framkommen över bergstopparna. Tacksamhet är den universella förmågan att förändra våra liv i stunden genom att ta emot livsmomentet, tillfället, stunden.

Tacksamt levande är som sömnen. Vi kan inte tvinga den på oss. Vi kan inte alltför målmedvetet rikta vår medvetenhet för att se allt som redan ges till oss. Men vi kan vara stilla, vi kan stanna, se och lyssna — och ta emot med ett stort Tack !

"You should count your blessings" säger den stora hawaiianska kvinnan som kör bussen runt Oahu. Hon tycker jag ser moloken ut. Bussen är full av pratande människor, på väg hem till småbyarna efter att ha handlat på Ala Moana, det stora köpcentret i Honolulu. Jag satte mig ofta nära denna chaufför och pratade om livet. Föga anade jag att denna metod: count your blessings ! skulle leda så långt i livet. Varje stund är en oändligt stor blessing !

Men även tingen runt omkring oss. Från de minsta tingens skönhet till de vackraste - kanske de underbara ikonerna i en ortodox kyrka mitt i ett eländigt grått bostadsområde i en östeuropeiskt land (exempel från kyrkorherde Grunnesjös predikan på palmsöndagen 2015). Stanna, se, lyssna — och på så sätt, inte ta någonting för givet. Tacksamt levande kan bli en praxis där vi bekräftar, om och om igen.

Och förvånansvärt är att gåvorna förnyar sig med bekräftandet. Istället för att bli erfarenheter som endast sällan dyker upp, kan nu varje ögonblick ger oss denna möjlighet. Tillfället möjligheter. Inte projekt som bestämmer vad som ska ske. Det tränger ihop oss. Nej de ännu inte påtänkta möjligheterna.

Egentligen, upptäcker vi, behöver inte ett enda ögonblick besparas min tacksamhet. Den är som en ficklampa i mörkret, vi kan vända den hit och dit och se hur det som sker belyses och avslöjar sin karaktär av gåva.

Vi har ficklampan i fickan. Vi har valet att låta den belysa “fullheten” som ursprungligen finns i allt. Helt klart har vi då inte tid med trista minnen eller obehagliga plikter. Det negativa livet kanske kan ge goda skäl för sig. Men vi föredrar tacksamhetens lampa på det som dyker upp.

Relationer tänks av många vara det svåraste i livet. Vi fyller inte det mått vi ställt upp. Vi är alltid bristfälliga i våra relationer. Men med tacksamhet händer något. Vad som verkade saknas i vår relation känns nu full till bristningsgränsen. Hur går detta till? Om du ser på en annan människa i tacksamhet för att han eller hon finns där, sker en omvandling och du börjar “count your blessings” för en av välsignelserna står framför dig.

Att vakna upp och strax fyllas av barnslig iver för att upptäcka välsignelserna just denna dag ! Märkligt liv. Våra dagar kan vara den ena upptäcktsfärden efter den andra. Att som broder David Steind-Rast föreslår, tända ett ljus för olika välsignelser vi upptäcker under dagen, är en gudstjänst som övergår de flesta i harmoni.

När vi är i kontakt med gåvorna blir vi mindre stressade av sociala medier, av kulturella “måsten”, av kritik från yrkeskollegor, av avunden mot de som tycks få framgång alldeles för lätt, av de jämförande omdömen som haglar från alla håll om allt vi gör och inte gör. Vi längtar istället efter att ta en promenad och märka hur vi sätter ner höger fot på stigen, vänster fot, hur vi andas skönt in och ut, hur magen rör sig när vi andas, hur snö, is och trädstammar kommer till oss via synen. Tacksamt levande.

Religiösa språk handlar ofta om detta men fungerar tyvärr som källor till lidande och separation från varandra. Och så försvinner tacksamheten, enheten, eukaristin som det heter i min speciella tradition. Vi fastnar i språken, i “min andliga tradition är bättre” -mentalitet. Men innan orden finns leendena, nickarna, tacksamheten för att vi delar allt tillsammans. Vi är i en pre-verbal enhet med varandra.

Den sjukdom som kan kallas “Inte Nog!” driver oss så snabbt över jordens yta och genom våra få levnadsår, att vi behöver höra Stanna Se och Lyssna ! på megavolym. Generositet, vänlighet, medkänsla och impulsen att tjäna varandra drunknar nämligen i denna sjukdom. Livet blir hårt.

Tacksamheten är medicinen. När vi äntligen kan vakna upp till allt som visar sig som tillräckligt — det allra mesta i vår omedelbara omgivning — kan sjukdomsförloppet vändas. Vi kan då så smått börja känna vår fullhet i gåvan av liv, stund för stund.

När vi började få kurser i “Hållbar utveckling” på min skola tänkte jag genast personligt och andligt. Just det ! Vad är hållbar utveckling i en människa? Jo att utveckla tacksamhet i stunden och för stunden. I denna tacksamhet blir det mer självklart med en yttre hållbar utveckling i den materiella världen. Vi märker hur det blir självklart att värna om jord, skog, vatten, luft - allt det sköra välsignade liv som skänks oss stund efter stund.


Pro speritas

Leva hoppfullt — pro speritas — är tacksamhetens liv. Vi byter paradigm från “vi behöver mer” till “detta är underbart tillräckligt!” I en konsumismens kultur innebär detta revolt och omstörtande verksamhet. Sant. Men det är dags. Alla levande varelser på planeten behöver komma hem till den tacksamma tillräckligheten. Det gäller allt vi gör — hur vi hanterar institutioner, hur vi hanterar pengar, hur vi hanterar den stund i vilken vi just nu befinner oss.

De kristna värdena tro, hopp och kärlek sammanfattas alla i just denna stundens tacksamhet, där vi direkt erfar tillräckligheten i välsignelserna vi får alldeles gratis. Vi kan med vårt sätt att leva säga: det bästa är gratis. Den frustrerande själv-törsten är över och vi ser genast vad vi kan göra för andra och njuta av det.

Men även de andra religionernas andliga värden sammanfaller i denna första frukt: leva hoppfullt. Det betyder att vi ser till andens frukter, istället för de varierande föreberedelserna i form av särskild tradition, särskilt språk, särskilda termer, särskilda liturgier eller kalendrar. Allt för länge har människor separerat sig från varandra och från att leva äkta hoppfullt genom att specialisera sig i en tradition eller ett språbruk. Se på frukterna ! Hur hanterar vi denna stund tillsammans? Är vi öppna och tacksamma?

Alla på sitt sätt i samma liv

Varje händelse, varje möte, varje erfarenhet är faktiskt en adressering till oss — för att vi ska ge en respons. Varje timme är en gåva. Varje andetag är en gåva. Gåvan adresseras till oss som ett tilltal. Hur svarar vi på det? Det är det väsentliga. Hur svarar vi på tilltalet?

Jag tror det mest universella sättet vi kan ge respons på är: tacksamheten. Det är inte bara det bästa receptet på lycka, det ter sig också som det viktigaste för en splittrad värld. Vår värld är splittrad genom ekonomi, genom religion, genom politik, genom fördomar. Om vi alla kunde nå djup tacksamhet för det som sker timme efter timme, skulle vi kunna börja läka alla sår som våra splittrade handlingar lett till.

När vi kan reagera på varje ny dag som en stor märklig gåva och utveckla tacksamhet inför ögonens möjlighet att se himmel och jord, vatten och berg, andra människors ansikten och blickar, höra musik och vindens ljud, smaka de goda grönsakerna och brödet, dricka rent vatten och gott te — all erfarenhet nästan, ger oss samma budskap: vi hör hemma. På det finns tacksamheten som ett andligt och naturligt tillstånd vi ger som respons.

Samtidigt finns här en diskrimination vi bör göra mellan att fastna i sökande och begär efter tillstånd, efter ägande eller kontrollerande av yttre faktorer, efter begärande vissa erfarenheter eller skaffande av vissa kunskaper som vårt skvallrande och sensationshungriga sinne vill ha. Allt sådant ger inte alls tacksamhet utan distraktion. Så en diskrimination är viktig här. En dikt av Jonathan Omer-Man är vältalig om detta:

"The manna dropped gently on the harsh desert sands,
our daily portion of gritty bread from heaven,
yes, we said, this would suffice!
but the generations of the leech cried out: Give, give,
ever sucking, never sated, always hungry.
We wanted more.

Next came the quails, those erring migrants,
nightfall’s stragglers entangled in our nets,
and yes we said, this too would suffice!
and still the generations of the leech cried out: Give, give,
ever sucking, never sated, always hungry.
We wanted more.

A crimson-streaked cloud unfurled in the east,
dawn’s herald of the breath-of-life restored.
Enough."


Exakt vad som blir tilltalet just till mig eller dig under en dag, varierar mycket. Men universellt är att de flesta av oss har ögon som ser, öron som hör, kroppar som känner och rör sig. Redan där finns en rikedom som är gigantisk. Att ha en kropp som kan röra sig ! Att kunna se ljus och mörker och färger ! Att kunna höra ljud, höra musik, höra människors röster ! Det sker ett djupt och mystiskt tilltal i alla dessa händelser. Tacksamhet är en så viktig respons som transformerar våra liv.

Abraham Maslow beskrev en gång vår djupa erfarenhet av livet som “peak experiences”. Han sa mot slutet av sitt liv att dessa erfarenheter är identiska med mystikernas upplevelse av Guds närvaro. Men när som helst i livet kan vilken erfarenhet som helst tala till oss om den märkliga närvaron av livet. Vi måste inte specialisera oss på något vis, vare sig andligt eller till de yttre omständigheterna. Den allra vanligaste erfarenheterna vi alla gör, har den primära gåvan av liv till oss, för vilka vi får möjligheten till tacksamhet.


Välja tacksamhet

När Moses i Deuteronomium kommer ner från berget till sitt folk säger han: Jag kommer nu med liv och död. Välj livet ! Liksom vi väljer liv istället för död kan vi välja tacksamheten istället för likgiltigheten i dagliga livet, eller ännu värre distraktionen i begär och sökande efter framgång.

Bara för att vi inte är döda ännu har vi inte valt liv. Och många som tror att denna dag är "bara ännu en dag i livet" har ännu inte valt tacksamheten för just denna dag. Detta är en unik dag, den är den enda vi fått idag och det är dags att njuta av den i tacksamhetens sätt att leva.

Vi väljer tacksamheten och börjar kultivera den, ungefär som bön. Kanske det tacksamma livet är just bönens frukt. Jag läste för många år sedan en roman av A.J. Cronin som handlar delvis om en katolsk präst på en besvärlig missionsplats i det inre av Kina, "Himmelrikets nycklar". Efter många yttre och inre motgångar finner han tacksamheten: "Med en belåten suck torkade han sig i pannan med sina vaxiga händer, tog det stora honungsfatet på axeln och gick ut på gården. Han var lycklig. Då han vaknade om morgnarna och hörde fåglarnas sång i träden och såg den fuktiga daggen på gräset, tänkte han att det inte kunde finnas en större lycka än att arbeta -- arbeta mycket med händerna, en smula med huvudet men mest med hjärtat -- och leva ett enkelt liv invid jorden som för honom aldrig var långt borta från himlen."

Så fungerar tacksamheten -- den för jorden nära himlen. Den himmelska tillvaron, som Jesus hade som sitt huvudtema i sin undervisning, kan förvisso aldrig fullkomnas i tid och rum. Detta belyses också i Cronins roman genom att beskriva hat och avundsjuka  mellan rivaliserande missioner och framför allt de ständiga tvisterna angående läran, med beskyllningar och motbeskyllningar och hänsynslösa förkastelsedomar.

Men sålänge vi lever i tid och rum kan vi genom denna tacksamhet för alla välsignelser komma nära himelriket redan nu. Genom teologi eller mission eller annn religiös aktivitet går det förvisso inte, än mindre med febril jordisk ambition efter makt och framgång. Men med djup hjärtlig tacksamhet för det vi möter varje dag, enkelt, fattigt och anonymt, och genom kultivering av denna uppmärksamhet på gåvorna, går det helt visst !


Kan man kultivera tacksamhet?

En del tänker när de hör ordet "tacksamhet" så här: Det kan väl inte vara en kultivering? Det är ju något som ska komma spontant, utan beräkning. Man kan väl inte ta till sig tacksamhet som en övning. Då försvinner väl dess hjärta, som ska vara en spontan känsla.

Men det är inte helt sant. Om jag går ut med hundarna -- en underbar övning för mig -- och har avsikten att se på träden, stigen vi går på, molnen därovan tallarna och deras rörelser och former, solljuset mellan stammarna, hundarnas rörelser och humör -- allt som går att vara tacksam för, är det faktiskt en övning som liknar meditation och bön. Jag längtar till det, javisst. Men det är också helt klart något jag väljer istället för att tänka på saker som ska göras eller saker som har hänt. Det är ett val av praktik och kultivering.

Min farmor ringde mig ofta för att tala om hur lyckligt lottade vi var som hade hälsan och förmågan att skratta och njuta av enkla ting. Hon var som min mentor och lärare på just denna punkt. Hon ville inte prata om tråkigheter eller klaga på något. Hon ville bara påminna mig om hur fantastiskt det är att leva våra år på jorden. Hon kunde skicka mig teologiska böcker när jag fyllde år, för hon visste att jag läste filsofi och religion på universitetet. Men i samtalet var det alltid livets stora under hon ville påminna mig om. Det har hjälpt mig i hela mitt liv.

Att praktisera tacksamheten är en urgammal kultivering som jag tror är kanske mest universell av alla övningar och böneformer. Dessutom har den många fördelar. Dels är denna kultivering så naturlig. Alla kan ta till sig den. Katolska bönemetoder eller zenbuddhistisk meditation är inte alls lika lätt tillgängliga för människor. Alla känner dessutom till tacksamheten. Någon gång har det redan hänt att alla fyllts av en underbar tacksamhet för att något gick bra, att någon blev frisk efter en tung operation, att någon ville älska en tillbaka. Alla känner till detta.

En gammal god judisk vän säger att tacksamhet är qadash, vilket närmast kan översättas med att något helgas. Ja, tacksamheten helgar tillvaron, gör den helig, gör den njutbar och hemlik, tar oss hem till det heliga i att finnas till. Men ordet qadash betyder också, har jag förstått, att vara hängiven, att vara dedikerad åt det välsignade i allt vi är med om.

Dessutom är tacksamhet något som inte tar lång tid att ta till sig. Jag har prövat många metoder både inom indisk och katolsk andlighet och alla tar tid att lära sig. Tacksamhet är direkt, vi kan börja denna stund. Och vi behöver inte skaffa något, behöver inte arrangera något, behöver inte bege oss till någon särskild plats eller miljö. Just här, just denna dag med allt som sker, just denna kropp sådan den är, kan vara det vi praktiserar tacksamheten med och genom. När jag tänker på hur lång tid det tog för mig att göra andningsövningar på rätt sätt, förvånas jag över hur djupt och direkt hjärtats ärliga tacksamhet gör mig lycklig.

Tacksamheten accepterar det som är här. Inte så att en värdering "Detta är bra" tänks av oss, utan mer så att det liv som är här, är gott och märkligt. Allt kan säkert göras "bättre" i någon mening som alla förstår. Men tacksamheten tar emot allt såsom det är just nu och vilar i det. Som T.S. Eliot skriver i Four Quartets: "Allt är allt nu." Om det inte är just nu så är det inte alls, egentligen. Om du talar om något som var, blir det inte samma sak. Om du talar om något som senare ska ske, blir det inte samma sak. Tacksamheten tar oss till "Allt är allt nu." Qadash sker i detta nu.

Någon har fyndigt sagt: "Om du inte är nöjd med vad du har, varför vill du ha mer?" Och det är sant att den som är tacksam saknar ingenting utan kan njuta av det som finns tillhands. Däremot finns behov som vi behöver täcka. Men erfarenheten av tillräcklighet är något värdefullt som följer av tacksamheten.


Njutning

Det finns en njutning i livet som endast nås genom tacksamheten.

Men vi har som kultur en del problem med njutning. Oftast tänker vi på det som inte ger glädje men kallas njutning. Tacksamheten är av annat slag. Dess njutning ger glädje men förlorar inte momentet av njutning. De sämre formerna av njutning som inte ger glädje, ger efter kort tid inte heller njutning. En pralin, gott, två praliner, inte så gott, tre praliner, äckligt. Så är det med många falska njutningar i livet.

Men även en annan aspekt på njutnigen är viktig: värdighet. Att svara på gåvan att få andas en dag till, att få öppna ögon som ser, höra vinden, se andra ansikten -- endast i tacksamheten blir vi värdiga att njuta av dessa rena gåvor.

Ovärdiga är vi då när vi skyndar förbi de stora livsgåvporna för att distrahera oss med lägre värden, lägre njutningar och rent meninglösa aktiviteter. Känslan av värdighet som infinner sig när vi stannar upp, ser oss omkring och känner andningen som verklig igen, är ett stor form av lycka.

Det var en gång en romare som sa till Jesus: Herre jag är inte värdig att du gå in under mitt tak. Men i hjärtats tacksamhet för att jag får leva idag, gör oss genast både värdiga och lyckliga.

Så klart kan vi inte vara tacksmma för allt som sker, många övergrepp och bestialiska handlingar begås varje timme på vår planet. Men tacksamhet är egentligen inte riktad på det sättet. Man kan vara tacksam för att leva alldeles oberoende av enskilda händelser och tillstånd. Många har varit med om det. En av omständigheterna alldeles irattionell tacksamhet uppstår och gör oss lyckliga mot alla odds.

Ett sätt att se på saker som drabbar, har broder David Steindl-Rast när han använder det tyska ordet "gelegenheit" -- i varje mörk stund verkar det alltid finnas en möjlighet att lära oss något, göra något, utvecklas på något sätt. Det finns, eller tycks i varje fall finnas, en unik möjlighet i varje mörk stund -- trots det mörka och hemska som skett.

Men jag tycker vi ser samma "gelegenheit" i varje ny morgon som kommer. Utan att jag vet vad vad dagen kommer att ge, finns innebörden där:: denna dag kan jag gå ännu kängre i tacksamheten, jag kan göra vad jag inte gjorde i går i hjärtats värdighet. Även om inte barnbarnen hälsar på kan jag möta någon ute i kvarteret, gå en ny väg och möta något, se något jag inte sett med tacksamhet på tidigare. Möjligheterna tycks vara oändliga för uttryck av tacksamhet.

Njutningen i tacksamheten försätter oss i nuet. Det går inte att njuta av det förgångna på samma sätt, inte heller framtiden. Vi kan ha förhoppningar men njutandet av faktum försätter oss i nuet. Här är tacksamheten. I detta liknar den Guds kärlek som alltid äger rum i denna stund, aldrig i teorin. För många är det just detta som är Gud.

Det stunden ger är alltid större än något annat. Min farmor satt ofta stilla på en stol i det stora bondköket och bara lyste över allt hon såg. Det är en sinnebild av tacksamheten. När jag många år senare upptäckten tystnadens stora värde i all andlighet, tänkte jag ofta på henne som satt aldeles tyst i tacksamhet för vad stunden gav. Kanske är den tysta tacksamheten det som förenar alla traditioner. När jag på 1970-talet mötte indiska, kinensiska och japanska sökare kunde jag märka just detta.


Att det finns något

Vi är alla troende, just i att vi tror att "det finns något". Detta "det" är vad vi all har gemensamt, vilken tradition eller historia vi än kommer från.Vi kan tala om en vakmsamhetskultur som alla kan ha tillsammans. Vi är vaksamma på "det finns".
 
Enklare uttrycka -- den kanske längsta och djupaste traditionen på jorden är att vara djupt tacksam. Där kommer vi alltid att hitta vad som tilltalar oss alla omedelbart.

Som naturliga mystiker kan vi alla fira förekomsten av engagerade människor från alla delar av världen och historien. I denna tacksmahet kan människor
träffas för att bekänna oss till det största värdet.

DennaVi måste nämligen fråga oss allt mer vilka olika sätt som förenar oss alla. Frågan väcker ett hopp inom oss om en möjlighet att uppleva förundran och tacksamhet. Att alla är lika i detta skapar en ömsesidighetens visdom. Denna visdom till världens fromma bygger på både filosofiskt och teologiskt tänkande som de decennier av mystisk erfarenhet skänkt alla traditioner. Varje människan är en speciell mystiker i denna gemenskap.

Tacksamheten är ett ljus för alla i världen idag. Men som Lichtenberg skrev en gång: "Det talas mycket om upplysning och vill ha mer ljus. Herre Gud, men vad gör allt ljus när folk antingen inga ögon har, eller har   medvetet slutit dem ! " En andra upplysningtid behövs idag. en självupplysande tacksamhet för att det finns något, att vi lever tillsammans. Det kan bli  den andra europeiska upplysningen.

Att det finns något gör oss levande. När som helst under en dag eller under natten när vi inte sover -- som Rilke sa: jag tror på nätterna ! -- kan vi stanna, se och lyssna. Jag sydde in dessa ord på en kudde när jag gick småskolan, föga anande att det skulle bli så viktiga i mitt vuxna liv. Stanna, se och lyssna till det som finns. Vi blir levande.

Men stanna, se och lyssna är också ett val. Precis som när barnet när det ska över gatan måste göra valet: stanna, se och lyssna, måste vi göra valet igen och igen. Det blir en vana att göra plats för detta val, men själva valet måste göras igen och igen. Ordet som Johannes talar om i prologen sker ständigt på nytt, det är junfruligt såsom Maria är jungfru. Det är nytt, rent och lika ursprungligt varje gång det upptäcks.


Hälsans nu

I samma stund vi deltar i tacksamheten vet vi vad hälsa är. Det är ett positivt begrepp -- vi går framåt i tacksamhet, inte en negativ bestämning där vi inte kan se några uppenbara brister. Så länge vi lever på jorden saknas alltid något, det är själva växlingens natur. Men att vara levande i tacksamhet är hälsa alldeles oberoende av vilken funktionell brist vi skulle kunna peka på.

Att vara levande är att vara "i anden", att vara öppen för varje händelse dyker upp framför oss. Denna levande ande är öppen åt alla håll -- full av möjligheter som gör oss förväntansfulla trots att vi inte alls vet vad som ska hända om några timmar. En obegränsadhet finns i att vara levande i hälsans nu.

Att vara tacksam blir att bli levande i tillhörighet. Vad hör vi till? Allt som sker. Då allt som sker är gåva, blir vi tillhöriga allt. Vi hör till jorden, kosmos, landet vi bor i, våra släktingar, vår familj, alla djuren, träden, haven, bergen. En fundamental obegränsadhet gäller här för att vara levande.

En dikt av John Brugaletta har fått titeln "Itadakimasu" som betyder "Jag har tagit emot från höjde" och ingår i en diktsamling som heter "With My Head Rising Out Of The Water". Den uttrycker väl livets hälsa när vi befinner oss i tacksamheten:

"I have recieved water, flowing and pooled, salt and fresh,
cold and hot; wind off the ocean, among the trees,
over wheat fields; wool for the warmth.

I am grateful for these and for the many-touching octopi,
the common beauty of oleanders, tough-limbed
oaks, lithe ocelots, leather-skinned oragnes, and
pungent onions.

About me lie perch from farm ponds, peppers and parsnips,
potatoes and tellicherry peppercorns, pork and
peaches, paprika, together with the sweet sadness of Pachelbel.

I have been given air to breathe, alders leafing our in spring,
crisp apples, deep-flavored apricots, and the shield-
like leaves of aspidistras.

Grapes and goldfinches, garlic and grass are in my treasury;
jackrabbits and jays, ginger and juncos have come
to me as gifts.

I am inebriated on biscuits and bass, bread adn bears,
bicycles and barracudas, on basil and brass.

Clouds and rainfall, snow and sleet, sunshine and darkness
are my blessings, as are moonlight and firelight,
starlight and candlelight.

I have been awarded Moxart and Bach, Verdi and Puccini,
Homer and Shakespeare, Thomas More and Martin
Luther, Herbert and Donne.

I have received from on high appreciative dogs and dignified housecats, deer and raccoons, chickens and grosbeaks,
friendship and children, fuchsias and dahlias, soil,
stone and steel.

May I never be ungreateful for any shelter, any mouthful of
food or sip of water, any friendly gesture, and offer
of help, any touch of understanding."



När jag läser denna undervisning av Brugaletta tänker jag ofta på hur de flesta av oss felaktigt tror att vi behöver så många saker i vårt liv. Det vi verkligen behöver finns här i överflöd, varän vi befinner oss. Och att ha-behovet inte är hälsa och liv. Det har något komplicerat över sig, det är feberlikt. Tacksamheten blir läkemedlet vi kan använda i alla lägen.


Den yttersta bönen

Charles de Foucauld mediterar i Nasareth över den sista bönen som Jesus ger: Fader jag överlämnar min ande i dina händer !

Den kunde vara något vi använder dagligen, menar Foucauld. Vi kommer alla att dö, så varför endast använda den i den yttersta situationen? Varje dag tar vi emot i tacksamheten. Denna tacksamhet är ju ett överlämnande, eller hur? Varje morgon får vi en första och sista dag att leva, ännu en stund. Vi överlämnar vår ande till Givaren av allt.

Så här skriver Foucauld: "C'est lá la dernière prière de notre Maître, de notre Bien-Aimé... Puisse-t-elle être la notre... Et qu'elle soit non seulement celle de notre dernier instant, mais celle de tous nos instants: Mon Père, je remets entre Vos mains; mon Père, je m'abandonne à Vous, je me confie à Vous; mon Père, faites de moi tout ce qu'il Vous plaira;"



De tre faserna

Vi upplever alltid något. Det är den första utgångspunkten. Sedan märker vi att vi upplever något skönt eller något obehagligt. Ibland är det varken eller. Det är den andra fasen.

Sedan får vi insikten att upplevelsen och dess kvaliteter är just bara vad det är -- vare sig det är hemskt eller vackert, trevligt eller otrevligt. Det är ett skönt upplevande eller ett smärtsamt upplevande. Då får vi i hjärtat djup tacksamhet för att få vara med att uppleva något, att få leva några år, några dagar, en i sänder.

Att få möjligheten att i en upplevelse tänka: skönt ! Eller tänka: otrevligt ! För när något är otrevligt kan vi uppskatta möjligheten att göra något åt det. Att skapa det goda när det onda dominerar. Att vara god och se godhet mitt bland brutalitet och grymhet. Att se hur det negativa kan vändas till positivt. Fantasi, tänkande, hjärtats vilja spelar en underbar roll här. Vi ska inte förneka dessa fakulteter inom oss.

Själva möjligheten finns där för oss genom att vi upplever något. Skulle vi inte ha erfarenheten och upplevandet skulle vi inte ha något val att göra något, ingen möjlighet att ändra något mörkt till något ljust. Stor tacksamhet för denna möjlighet !

Dessa tre faser är alltid med oss. Vi erfar något, upplever något. Det är alltid början. När vi vaknar eller när som helst på dagen kan vi märka: jag upplever något. Sedan kvaliteterna. Smärta ! Ja vi ser smärta som smärta, något som kommer och går, något som ger oss möjligheter att göra något åt det, något som förändrar oss, ger oss perspektiv. Sedan tacksamheten för att vi får leva, trots smärtor och lidanden.

Snart ser vi tacksamheten spira upp inom oss redan när vi börjar uppleva något, vare sig det är trevligt eller otrevligt. Vi blir tacksamma för vi vet redan att själva upplevandet ger oss något värdefullt alldeles gratis. Vi får det som gåva ! Vilken kvalitet det än har, kan vi uppskatta själva möjligheten att se vad som sker när det sker, och dessutom möjligheten att förändra en situation till det bättre.

När vi ber eller mediterar är det samma sak. En erfarenhet, kvaliteter och vi se att det bara är vad det är och finner tacksamheten för att vi kan leva så att vi har möjligheten till bön och meditation. Ibland är bönens upplevelse skön, fri och god, ibland inte. Men det väsentliga är insikten att det som är just som det är finns här en stund därför att vi lever och har får det stora skatten att uppleva, se och vara lycklig i tacksamheten.

Idag övningar i uppmärksamhet ett god medialt rykte ("mindfulness") medan tänkande och förnuft har dåligt rykte i många kretsar. Men här handlar det om hjärtats samlade insikt och glädje i tacksamheten och där får alla våra aktiviteter vara med.

Vi kan alla uppleva just nu -- vi ser och hör, vi känner och tänker. Allt är uppevelse och denna erfarenhet har karaktär, egenskap, kvalitet. Vi måste inte ta avstånd från vår tendens att bedöma vad vi upplever, det är naturligt och vi alla gör det. Vi erfar något med njutning eller med smärta, med känsla av behag eller med obehag, med en stolhet eller med en besvikelse -- eller något neutralt. Egenskaper som alltid finns med i vår erfarenhet. Det är den första steget, den första fasen vi alla har gemensamt.

Och så den andra, att vi ser hur det är, det trevliga är inte oss men det finns där i just denna erfarenhet. Det mörka och smärtsamma är inte oss men finns med som en färg i denna upplevelse. Alla erfarenheter har med sig, genom våra tankar och känslor, dessa färger, kvaliteter, former och egenskaper. Andra steget, eller fasen, är att vi ser detta tydligt -- hur de är där men inte är oss. Vi noterar, ser, förstår men är inte någon särskild av dessa egenskaper.

Detta mynnar ut i tacksamhet för att vi finns här och får uppleva allt möjligt, allt mellan mörker och ljus, negativt och positivt, oskönt och skönt. Denna tacksamhet övergår allt därför att den är en direkt gåva tilll oss. En gåva av det allra viktigaste -- att få leva och var med. Denna gåva är gratis och direkt, den är omedelbar i denna stund vid vaarje ny tidpunkt, en nåd för varje nytt ögonblick. Kanske det var detta Lisa Sandahl var ute efter i sin kända psalm "Blott en dag"!

Vi förblandar ofta fromhet med att ta dagen som den kommer. Men det handlar om hela vårt hjärta, hela vår varelse. Vi kan bara leva nu, om inte denna aktuella stund fanns, skulle vi inte kunna erfara något alls. Så det hör till hur verkligheten redan är. Vi erfar, detta har egenskaper, vi ser dem och vi upptäcker tacksamheten i att vi får vara med. Detta är så varje sig vi är fromma eller onda, lever i glädje och stillhet eller jagar runt i världens fåfänga vindkast.

På ett zenkloster mötte jag en gång en medelålders glad kvinna som hade mycket intressant att berätta om sin yrkeserfarenhet i Australien. Hon var en balanserad och lycklig kvinna. Men så fort hon mediterade blev det svårt. Negativa tankar kom. Känslor av besvikelse och nedvärdering av sig själv kom. Vi pratade om detta och det kom fram att hon ansåg "tankar" vara något ont, något som hon måste besegra genom zazen och koans, zenmeditation och frågor med läraren.


Hennes fall är en smula typiskt för vår tid. Vi tror att våra tankar är onda och vi hittar på metoder för att tömma oss på tankar. Men denna kvinna som hade så mycket glädje och nyfikenhet skulle vara fylld av tacksamhet om hon inte hade denna negativa inställning till "sina tankar", en inställning som tycktes verifieras genom kampen på meditationskudden.

Jag rådde henne att mer se till helheten i livet. Se varje erfarenhet och upplevelse, inklusive de på meditationskudden för vad de är, endast mänsklig erfarenhet med kvaliteter som skiftar. De är alla vad de är och ser vi det och att vi inte är några av dessa, kan vi ta emot det som sker med stor tacksamhet. Vi kan njuta av mycket som sker varje dag och leva tacksamt.


Vatten

Vår uppmärksamhet är som vatten. Det kan förorenas med alla möjliga material men om det får flöda kan det rena sig själv. Vår uppmärksamhet på de upplevelser vi har, med sina alldeles unika blandningar av känsla och tanke -- ungefär som väderleken -- ser vad är för handen hela tiden nästan. Genomskinlig som vatten, klar i sig själv trots alla innehåll.

Innan vi får klart för oss hur dyrbar denna förmåga att veta och se verkligen är, tar vi den för självklar, ignorerar den och fäster oss i stället vid vissa innehåll som vi begär, njutningar, tillstånd som känns bra. Men när vi rätt uppskattar denna fantastiska uppmärksamhet fylls vi av tacksamhet för att få vara levande med den. Att se färger, höra ljud i naturen eller i stan, se in i ögonen på människor -- alldeles oavsett om vi bedömer innehållet som trist eller trevligt, är något vi kan uppskatta som högt värdefullt i sig.

På min kudde i syslöjden fick jag brodera in orden "Stanna, se och lyssna !" De anger också väl vår relation till uppmärksamheten -- om vi stannar upp, ser och lyssnar gång på gång under dagen kan vi inte undgå att märka hur märklig denna erfarenhet är som vi kallar den mänskliga erfarenheten. Och med den upptäckten kommer naturligt en hjärtats tacksamhet för att gratis bli bjuden på möjligheten att uppleva, vilja och handla.

Men märk väl -- sålänge vi ignorerar detta medvetandets vatten kommer  vi inte upptäcka och uppskatta dagens upplevelser för vad de är. Vi kommer att fastna i åsikter och omdömen hela tiden. Den öppning vi behöver för hjärtats tacksamhet stängs av vår ignorans. Det märkliga erfarenhetslivet är där hela tiden men vi skyndar förbi. Och detta liv transcenderar alltid våra omdömen och åsikter. Det är mer värdefullt än alla innehåll och tillstånd.

Inom teologin finns denna märkliga gåva av livet men de flesta fastnar i partikulära teman. De läser Paulus och hittar många speciella sätt att uttrycka sig. Av dessa gör de fantastiska konstruktioner. Men sannolikt behöver vi först något annat -- se det levande livets stora nåd och fyllas av tacksamhet. Därigenom får vi en lycka som vi inte kan få genom specialisternas teologiska teman, vare sig det är indisk eller kristen eller islamisk tradition. Gud har gett oss liv och det kommer först. Vi behöver inte ens kalla det "Guds gåva" utan kan känna igen det just som det är och uppleva dess eviga storhet.

Det är nog så att när man är rörd av tacksamheten i den första stora gåvan av livet, spelar de olika teologiska åsikterna eller tolkningarna mindre roll. Det enkla i Yeshuas liv och undervisning, liksom i de flesta andliga traditioner, blir istället denna frid och lycka som tacksamheten ger när vi upptäcker den i vårt eget hjärta. Filosofi och teologi, särkskilt mystikens filosofi, finner jag  väldigt intressant, men egentligen är den bara för specialister. Och tyvärr är inte hjärtat alltid med bland dem. Man ser inte skogen för alla träd. Tacksamheten uppstår inte.

Det som det tacksamma hjärtat ser, är ett ljus som är för starkt för många att upptäcka. Det är det "panis vitae", livets bröd, som omtalas i eukaristins liturgi, vi blir detta levande bröd när vi genom vår uppmärksamhet offrar våra liv i det goda. Detta goda är ibland för enkelt för att upptäckas. Först när vi stannat, sett oss omkring och lyssnat, kan vi gå över gatan, se medvetandets ljus i allt och göra något, fulla av tacksamhet för tillfället att kunna göra det.Vi kan som den latinska mässan säger "accipite et manducate et bibite", ta emot, äta och dricka, av den verklighet vi fått alldeles gratis.

Ibland kan vi höra röster som säger att vi inte ska bry oss om lycka ochh tacksamhet. Kommer dessa känslor, så ok. Men vi ska inte försöka frammana dem utan leva livet med blandade känslor, ibland olycka och ibland lycka. Utan nedgång ingen uppgång. Det finns egentligen inge lycka, sa en kollega till mig. Man får vara glad med det som råkar i ens väg. Ibland har man tur, men ofta otur.

Mot detta står det faktum att ingen av oss vaknar upp och tänker: måtte det bli en riktigt trist dag, meningslös och olycklig ! Och varje gång vi ser framåt emot en god middag, en fest, ett bröllop, en resa utomlands, ett köp att ett sommarhus i Spanien -- är det just lycka och ingenting annat vi söker.

Det visar sig att falska kandidater på lycka alltid framträder och lurar oss. Den goda middagen var endast smaklig en liten stund. Festen gav oss blandade känslor och en hel del tomhet. Bröllopet blandat med osäkerhet och upphetsning, inte bara oblandad äktenskaplig lycka. Resan hade flera obehagliga inslag. Är vi ärliga måste vi medge att vi inte lyckas frambringa lyckan med yttre medel.


Men när vi märker hur varje upplevelse har sin karaktär och vi är inte denna karaktär utan den som är fri att notera vad som händer, uppstår en frid som gör oss förmögna att med tacksamhet ta emot gåvan att finnas till, att kunna uppleva, att kunna göra något. Detta ger varje gång lycka, oblandad lycka. Och naturligtvis kan vi kultivera denna lycka, denna oblandade glädje över en ytterst värdefull gåva vi får varje timme vi lever. Det är dags att vi gör upp med den deprimerande synen att vi får nöja oss med yttre pseudokandidater och hoppas på turen.  



Ovanför religionerna

När vi börjar se tacksamhetens dimension, var och en av oss, minskar behovet av saker som skiljer oss åt. Vi börjar se hur alla mänskliga strävanden är för att bli lyckliga, bli fulla av den naturliga tacksamheten att få vara till. Vi behöver inte längre betona vår egen specifika form av uttryck, vi kan tillåta alla sina egna utan att se motsatser till våra egna.

För den som älskar Gud är naturligtvis livet en gåva, kroppen och sinnet, yttervärldens ständiga växlingar och färger och liv, som varje dag kan njutas av oss bara genom att se och höra -- allt är gudomlig gåva. Men även för buddhisten som inte har någon gud eller ateisten som älskar livet bara såsom det är, gäller samma möjlighet till tacksamhet.

Tacksamheten behöver inte vara slumpmässigt infall då och då utan kan kultiveras till att bli ett sätt att leva där alla människor på hela jorden kan instämma och förstå vad det handlar om.

Det är viktigt att vi alla redan vet vad det är att vara tacksam. Några har känt det någon enstaka gång, andra oftare. Men vi alla vet. Samtidigt är det ett stort mysterium varför vi fått denna gåva av liv och rörelse. I det mysteriet kan vi alla delta, det är ovanför religionerna.


Att bli biten av tacksamhet
                  
En kvinna på väg till dagens ärenden blir plötsligt påhoppad och biten av en aggressiv schäfer. Hon blir upprörd och tänker genast på alla besvär detta sår i rumpan kommer att leda till, uppsökandet av sjukhus, sår som ska sys, planerade saker för dagen som inte hinns med, ombokningar av planerade möten. Hon (Joan Z. Borysenko i boken "Gratitude: A Way of Life") springer bakom en buske och drar ner byxorna för att känna efter om det blöder mycket och upptäcker att allt är helt och fint. Hon fylls av tacksamhet och skriver:

"Suddenly the entire scene seemed hilariously funny. The dog was transformed from a nasty cur to a Divine Messenger. "Wake up you silly human ! Feel the sun on your face and the wind in your hair. You are alive and the world is beautiful. The mountains are alive and the day is young. There are endless possibilities to experience and worlds to create." The veil of forgetfulness dropped from my eyes, and suddenly I found myself overwhelmed by gratitude for the gift of life."

Det är så det går till för många människor.  Fara för skada, hot om problem och besvär, motgångar av alla möjliga slag. Och lättnaden när faran avvärjs.

Men därmed ser vi också visheten i att vara först på plats med tacksamheten. Att ha den som livskonst. Att börja dagen med tydlig tacksamhet för tio eller hundra saker i livet. Att börja och åter börja. Att ha nybörjarens sinnelag i tacksamhet.

Vi kan i stunder då vi är långt ifrån tacksamhet med vår fantasi väcka oss själva: "tänk om detta är sista dagen i  livet?" Jag tror faktiskt många adventister och apokalyptiker använder lite av den fantasin -- det är snart slut med jordelivet sådant vi känner det, nu kommer det Nya ! Vikan också tänka: "Om jag var från en annan planet och detta är första dagen på jorden?" Vi får genast nya ögon för just det som sker omkring oss. Jag tror det är meningen med uppmaningen i 1 Tess. 5:18: "warer tacksamme i all ting; ty det är Guds wilje om eder".



Tacksamhetens inbjudan

Något öppnar vingarna på oss
något får mörkret att vika
så att vi ser de vackra barren på stigen igen

någon fyller på livets vatten framför mig
och det smakar helighet

tacksamheten inbjuder oss
till platsen
där den Älskade lever.


Se på allt

Allt vi ser på med uppmärksamhet ger oss en sällsam känsla av tacksamhet och under! Mary Sarton skriver i sin "Journal of a Solitude": "If one looks long enough at a flower a stone, the bark of a tree, grass, snow, a cloud, something like revelation takes place. Something is "given" and perhaps that something is always a reality outside the self. We are aware of God only when we cease to be aware of ourselves..."

I'm-grateful-for-the-opportunity-to-live-on-this-beautiful-and-astonishing-planet-Earth.

In-the-morning,-I-wake-up-with-a-sense-of-gratitude.

Earl-Nightingale

Varje morgon --- TACK

En god vän har varit på resa i Skottland. Han berättar om yttre skönhet i landskapet. Men också inre skönhet. En kväll på en pub möter han en kyrkomusiker som också spelar pubmusik. De talar om allt möjligt, om att vara människa, om lycka --- musikern säger: Varje morgon säger jag ett TACK när jag vaknat. Och varje kväll inför natten säger jag ett TACK.

Det var Skottlands inre skönhet, kände jag.

Från Skottland, från Edinburgh sänder David Steindl-Rast ("Want to be happy? Be grateful") detta underbara TED-talk som handlar just om detta TACK morgon och kväll:

https://m.youtube.com/watch?v=UtBsl3j0YRQ

De Fem frågorna

1 lever jag?

2 kan jag andas?

3 kan jag känna detta?

4 kan jag älska detta?

5 kan jag tacka för detta?

Dessa fem frågor är fundamentala för glädje byggd på tacksamhet. All glädje som bygger på yttre omständigheter kan dyka upp men det är en mycket osäker glädje. Dessa fem frågor gäller inre glädje, en som bygger på känslan av att existera på ett unikt och ytterst värdefullt sätt.

Detta är en tillräcklig väg till en oslagbart enkel glädje och lycka. Att du existerar. Den glädjen och visdomen varar intill dödsögonblicket. Varje levande minut säger JA på första frågan och då är det möjligt att känna detta, älska detta, tacka för detta.

En enkel väg ! Ingen annan omständighet än att du andas och lever här och nu. Ingen annan form full av olika påståenden eller antaganden om någonting. Liv. Men inspirationen ger oss många underbara sätt att uttrycka denna glädje. Religionerna ger oss utan tvivel språk och sätt att uttrycka detta. Men i sig -- otroligt enkelt.

Men kan en så enkel väg praktiseras? Ja, därför att en grundkänsla är i centrum. En källa. Denna källa expanderar. Den växer i livet och sprider sig över allt som sker i livet. Man lever i den och lever dynamiskt med den. Den följer med i allt annat som sker. Den formar sig kring det som sker och kräver inte arrangemang. Den utger sig i det som sker. Den stödjer allt som sker.

Känslan av glädje över att leva ger oss insikt vad det är att leva som ett medvetande med känsla. Men liksom ett recept inte smakar, även om det på sitt faktiska sätt handlar om mat, kan inte endast medvetandet eller förnuftet, ge någon verklig insikt i vad det är att leva nu och andas nu. Endast känslan kan göra detta. Som Johannes säger i NT: "Att känna Gud" är frälsningen. Det är kännandet av tacksam glädje i att finnas till, som är Gud inom oss.

Att skapa religiösa system av tankar och riter är något helt annat. Det är ett intresse för uttryck och manifestation, för tänkande för att "göra något". Men i det faktum att jag har känslan av att just nu leva och andas och vara till, finns allt för lyckan och frälsningen. Vi kan säga att detta är genvägen till Gud, förbi alla religiösa tankesystem.

I den kristna traditionen finns deifikationen, gudomliggörandet och vi kan säga att detta är ingenting annat än en teknisk beskrivning av känslan att leva, fördjupad genom den teologiska tanken. Deifikationen äger rum som känsla i oss. När vi är verklig levande i denna stund och inte abstraherar oss eller flyr i tiden till det förgångna eller det som ska ske i morgon, finner vi den känsla av liv som är själva deifikationen. Gud är ju liv och ljus och detta är vad känslan av att leva innebär när den får expandera inom oss.

När vi låter yttre förhållanden vara avgörande för hur vi mår, blir vi offer för allt möjligt störande och sjukdomsskapande. Det blir en berg- och dalbana. Vi blir upphetsade snarare än glada när det är positivt. Vi blir sjuka av det negativa. Men när vi känner oss själva i meningen en känsla av tacksamhet över själva levandet, livet i denna stund, blir vi i stort sett oberoende av den yttre berg- och dalbanan.

Detta är således ingen lära. Jag påpekar endast för dig: Du är här, du lever ! Kan du känna detta? Du andas just nu, inandning - utandning ! Kan du känna betydelsen av detta? Det är känslan jag ber dig om att låta äga rum i dig. Inte teorier eller läror om någonting. Att du känner det levande, vilket är allt.

Detta budskap betyder ingenting förrän den som hör det också finner känslan av att leva, att finnas i denna stund som något levande. De flesta budskap har en rad objekt, dels mytologiska, dels ideologiska, dels moraliska, dels filosofiska och teologiska. Detta pekar endast på en sak: din känsla av att vara vid liv. Vilken enorm upptäckt ! Och vilken tacksam glädje som uppstår, om och om igen.

En salig person är inte en som är förlorad i tankar och system, riter och föreställningar. Det är en som har en direkt uppenbar känsla av att finnas till i det Goda -- som är själva livet. Att leva livet är den högsta meningen som denna lycksalighet ger oss. Det är pärlan i åkern, den vi gömmer säkert för dess enorma värde.

Därför finner vi ibland saliga människor, överlyckliga människor, i förhållanden som lämnar mycket övrigt att önska. När jag såg detta i Indien och började klaga över hur de hade det och gav praktiska råd från Europa på hur allt skulle förbättras, var det som jag fick svaren ur deras leende ansikten: Jadå, allt det är borde vi göra. Men känner du att vi är här nu, att vi har fått den vidunderliga nåden att finnas till? Är du sällsamt medveten om att du lever?

Mycket oftare, här i väst, finner vi motsatsen. Utbildade, ekonomiskt rika, talangfulla och begåvade, god familj, god anställning -- men känner ingenting ens i närheten av sällheten i att få leva. Gåvan. Att få andas, få vara medveten om färger och rörelser.

Och livet utan kännandet av gåvan? Dagliga distraktioner, upplevelser, underhållning. En hel teknologi hjälper dem. Och det märkliga är att de tror detta är verkligheten.

Hållningen

Tacksamhet är en hållning där vi avslöjar oss för oss själva och andra att allting vi ser och hör är något som ges till oss. Vi har ingenting gjort utan allt kommer till oss, blir skänkt åt oss. Det enda självklara sättet att svara på detta är tacksamhet.

För mig ter sig själva livet i medvetandet vara just en sådan gåva. När jag märker mitt självmedvetande och inser att det är det JAG ÄR som Moses får höra på berget från Herren, blir tacksamheten en fundamental hållning djupast inne i mig. Att ha liv, att vara självmedveten, just såsom Descartes upptäckte det, är inte en metod eller ett koncept utan en pågående levande realitet som förundrar mig.

Denna förundran skulle kunna vara en rent filosofisk nyfikenhet och intresserat frågande, om det inte var för dess akuta karaktär av existens -- det är hela mitt liv ! Att jag är medveten, att jag kan se, höra, tänka att "det här finns" är så obegränsat stort att min tacksamhet överväldigar mig ständigt. Det finns ingen ände på denna obergränsade kärlek från Gud in i mitt självmedvetande, in i mitt levande hjärta.

Naturligtvis finns grunden till all liturgi genom kristendomens och andra religioners historia i just denna överväldigande gåva. Vi vill spontant lova och prisa detta märkliga under att "något finns till". Att vi distraheras av de roller vi spelar i samhället eller av de meningslösa former av njutning som vi vant oss vid, ter sig i jämförelse med denna förundran som rent nonsens. Vi behöver inte religioner eller filosofier för att lära oss detta. Vi behöver endast se till vårt självmedvetande. Det är det första vi har: jag lever, jag märker att jag lever. Detta är Guds medvetande uttryckt som individuellt medvetande. Tacksamhet uppstår omedelbart när vi märker detta.

Till en vipassanlärare sa jag en gång: att gå, att stå, att ha ben att gå med, att kunna stå och sitta, gå och springa -- allt detta är gåvor att öva tacksamhet inför, eller hur? Han höll med. Den gående meditation han lärde ut kunde helt klart inrymma denna tacksamhet för att över huvud taget kunna gå, kunna stå, kunna sitta ner, kunna andas, kunna se och höra. Vi kan säga att vipassa-övningarna lätt kan översättas till tacksamhet för livet som ges till oss. Att kunna andas, att ha tagit emot den stora gåva att andas -- stor tacksamhet.

Vi kan här nå en vaksamhet inför allt som sker -- vad kan jag vara tacksam för just här och nu? Vi märker snart att tillfällena till sådan tacksamhet finns i en oerhörd mängd varje levande dag ! Allt vi behöver är sådana tillfällen. Och vi får dem i oräknelig mängd när vi öppnar ögonen för deras uppdykande. I skrivande stund kan jag direkt se så många saker som skänkt mig: barnen och barnbarnen, vars röster jag hör. De lever, de har hälsan, de är lyckliga och fria. Vatten finns i kranarna, värme finns i bostaden. Vi har allt vi behöver för att leva. Pris och lov för allt detta, om och om igen !!

Detta är innebörden i att vi får ett överflöd av liv när vi har tacksamheten. Livet visar sig ge så mycket mer än vi tror när vi är distraherade. Distraktionen är en ren förlust av liv. Den är aldrig nödvändig, den är alltid förlust. Om vi hör ett samtal någonstans där någon försöker visa hur illa något är ställt och hur illa man bör känna sig inför detta, så hör vi distraktionens makt att dölja alla saker som är närvarande som rena livsgåvor. Det är en oerhörd och mörk makt. Att inte vara uppmärksam på gåvorna vi ständigt får, är att destruktivt ignorera det väsentligaste.

Vi känner alla människor som har allt de behöver men vare sig är tacksamma eller lyckliga. Det kan vara svårt att i ett samtal övertyga dem om vad som går fel. I och med att otacksamheten är så subtil, en sorts bakgrundsfärg, som förmörkar allt annat, kan vi ofta inte med ord peka på just denna destruktiva makt. Tyvärr hjälper inte religionerna här. Tvärtom används religionerna ofta till detta mörka förstörande av glädjen. Inte heller intellektuella aktiviteter hjälper eftersom även dessa används i själva mörkret och intensifierar det. Många självmord föregås av ett djupt destruktivt tänkande.

Allt detta visar på hur tacksamheten blir en meditation, ett övande av andligt slag. Vi måste välja tacksamheten eftersom den endast ibland kommer spontant. Vi måste fråga oss: vad finns till här och nu som är ren gåva till mig? Det blir ett andligt liv som leder till lycka genom själva upplevelsen av tacksamheten. Människor som är lyckliga på detta vis hittar alltid på något att göra, något att på nytt glädja sig över, något att uppskatta och förundras över. Det finns en sorts magisk gränslöshet över detta finnande av glädje i allt som övergår all världens visdom.

Sista dagen

Det är den sista dagen i livet

och solens lek med molnen är mer spännande

än någonsin

de lekar kurragömma som två barn

den kalla majvinden

vänder med svepande gester

ut och in på de långa smala björkarna

friställda sedan ett år och förvånade

aldrig har jag sett deras rörelser i vinden

så tydligt som idag

vindens röst

är dånande vältalighet

jag lyssnar mig genom den

utan någon distraktion

livet är definitivt

för den sista dagen

är den första dagen

och den ges som gåva varje dag

ren nådeskänt

för den tacksamt vakne.












.